Eftermiddagen dagen före den 23 maj skedde en olycka som aldrig förut skådats i Bollnäs city.
Ett ben kom i kläm, och det här benet var inget vanligt litet ben.
Det var en magots ben, det var Karins ben.

Kina maten var hämtad, filmen var hyrd. Bara hemfärden var kvar.
Karin visste ännu inte vad som väntade när hon kom cyklandes på sin svarta DBS, med en alldeles utomordentlig korg där fram, över Wilhelmina passagen.
Hon lyfte sin hand för att göra en fin liten hälsningsgest mot två män som hon tyckte såg bekanta ut.
Men osäkerheten skavde i hjärtat, var det verkligen dom? 
Karin var helt omedveten om att hennes cykel styrde mot fel håll samtidigt som hon vinkade,
åt den gröna lycktstolpens håll.
Rätt som det var tog det stopp, cykeln gav vika och Karin hon flög. Så jävla högt.
Ett skärande skri hördes och....

Idag mår Karin bra, men den här olyckan skakade om henne rejält.
Det infekterade såret kommer att ge henne allvarliga men...
För livet!
Hennes ben kommer aldrig, aldrig att vara desamma igen. Snyft*

Den som ruvar på hämnd håller sina sår öppna.